Hon
är en båge av ljus där hon står lutad över den lilla katten. Det
är först när ljuset bryts i en tår som jag uppfattar hennes sorg:
röd-gul-blå.
-Här, säger hon och räcker över katten
till mig. Det gick inte så bra. Det går inte så bra med någonting
längre.
Jag nickar, tar emot katten, stoppar ner den i en
av fickorna på min vinterrock och lämnar snabbt lägenheten;
överallt ligger målningar, samtliga ofullbordade och groteska. När
jag kommer ut i den gnistrande februarikvällen betraktar jag katten
- den jamar svagt och slår med huvudet. Jag minns plötsligt
att kvinnan däruppe i lägenheten en gång varit min hustru och att
vi en gång varit lyckliga tillsammans.